Cory Monteith- död.Wow. Vilken chock.   


Det är så otroligt synd när en så begåvad skådespelare som Cory lämnar vår planet. Nu är jag inte ett så värst jättestort fan av Glee, men Corys sångröst och hans roll i serien är verkligen något extra. Jag undrar lite vad Lea Michele och resten av Glee-gänget tycker och känner just nu. Jag tycker så otroligt synd om Lea, hennes älskade har precis dött när han bara var 31. Tänk, han hade inga barn och igen fru. Men han hade Lea. Och nu finns han inte längre. Jag har ju en pappa med cancer - en väldigt farlig form av cancer också - men jag tror att jag skulle kunna acceptera det faktum om pappa inte överlevde, jag tror att jag skulle kunna gå vidare på ett ganska bra sätt. Men för Lea. De älskade varandra, de ville vara med varandra. Herregud. Och nu är han död. Jag kan nästan inte fatta det. Mina tankar går till hans nära och kära idag. Men du som läser, tänk på en sak. Något jag har lärt mig är att en person inte försvinner ur ens liv förens man slutar tänka på personen. Man vänjer sig riktigt aldrig. Men man lär sig. Det har jag lärt mig, så sålänge vi fortsätter att minnas Cory så är han aldrig helt och hållet borta. 

Kl är 03:27 och jag ska precis gå och lägga mig. Och helt random så hittar jag att man kan godkänna kommentarer (eller något), det visste inte jag. Jag och teknik är ju inte världens bästa kombination, men i alla fall. Någon har läst min blogg! Wihio!

Kärlek. 

  Det är temat.
Det har varit en stor del i mitt liv sen i slutet av maj. En väldigt stor del, faktiskt. Jag har ju sommarlov just nu, som man kanske förstått, och har inte skrivit något. Har faktiskt undrat varför, jag tycker om att skriva. Men ja, sommarlov och kärlek. Jag har svårt för kärlek, jag är inte värdens bästa människa på att berätta 7000 saker om mig själv. Har svårt med tillit och jag är misstänksam och svarstjuk av mig. Det är inte bra för kärlek. Inte så att jag inte förstår varför tjejer blir kära i killar som bara sårar dem om och om igen och som ändå stannar - jag förstår inte det någonstans - men jag förstår hur dåligt och hur bra man kan må av kärlek. 

Olycklig kärlek är för mig att man älskar någon - eller snarare vill ha någon - som inte älskar en tillbaka, inte att man är i ett förhållande där man inte ens vet om personen älskar en tillbaka. Jag vet inte, kanske hade jag fel. Men tiden läker alla sår, right? Till och med jag är mänsklig, till och med jag har känslor. Det får nog avsluta det här aningen förvirrade inlägget. Vet inte om jag gjort några stavfel, så ha överseene med att jag inte kollar igenom det.
Okok?

C'ya, jag hoppas att ni mår bra och att ni är lika älskade av personen ni själva älskar.