Hej! Det här inlägget är egentligen inget viktigt inlägg, men kände bara att jag ville skriva något, so here I am! Jag är en ganska glad person egentligen, kan dock ha ganska så "stränga" gränser. Även om jag inte verkar glad så är jag liksom ganska så tillfredställd med min tillvaro i livet, och tar det mesta inte alltför seriös. Jag tycker inte att man behöver vara så otroligt seriös hela tiden, visst, man kan vara väluppfostrad och respektera folks gränser, men även om folk har gränser så behöver man ju som sagt inte vara så himla seriös hela tiden. För ärligt- livet är värdelöst, så varför inte försöka göra något kul av det? 

Det är ingenting dåligt för mig, för om jag ska vara ärlig så tycker jag så. Och att jag säger så, det betyder inte att jag tycker att man ska supa bort hjärnan på fester eller att man ska droga sönder sig själv. Det betyder att att man kan ha kul, för vem vet vad som egentligen kommer hända? Och vad som än händer, så kommer vi tillslut att dö. Och jag är en person som inte tror på gud (det närmaste jag kommer till att tro på någon religion är det asatro), så jag tror alltså inte att det är 100% säkert att vi kommer till helvete eller himmel, och då kan vi ju lika gärna leva som vi vill, för det påverkar ju oss inte när vi dör. För ja, jag tror att livet är värdelöst när det kommer till kritan. Allt annat vi gör är inte för att det gör oss till bra människor, eller för att vi tror att vi kommer komma till himmlen, det är för att vi vill. Och varför vill vi? För att vi vet att även om livet är värdelöst, så är det inte alla som har det bra. Och vi är ju bara människor. Människor tycker synd om andra människor. I alla fall vissa människor. Om man inte har gjort något hemskt mot en annan människa eller djur, så förtjänar alla människor att ha det bra. 

Och nej, det var ungefär inte det jag hade tänkt komma till med det här inlägget, men nu så blev det så. 

Sen, så finns det ganska mycket mer som man kan säga om att livet är värdelöst. Man kan dra in på när det gäller vänner och familj eller ärligt talat vad som helst, sitt helt vanliga liv. 

Jag är så ny på det här med att blogga, så jag tänker inte dra in på detaljer om något av det som jag precis nämnde, men bara för att få det sagt. Liksom. Du kanske fattar. Jag kanske drar in på några detaljer då jag vet om jag ska fortsätta med det här. 

Ha en bra natt!

Jag är en riktigt nattmänniska. Jag älskar det, att sitta vaken kl 02:32 och bara kunna sitta och tänka över livet. Eller att sitta och titta på en film, chatta med någon, lyssna på musik eller att ha ett samtal med min underbara mamma. 

Mest tänker jag nog. Som nu. Eller, man kan nog mer säga att ja filosoferar. På det som är, på det som varit och på det som kommer komma. Men, då kanske man kan undra varför jag just tycker om natten så mycket. Faktum är att jag inte har något riktigt svar på det. 
Men en och den förmodligen mest troliga anledningen är nog att det är så lugnt. Jag skulle vilja påstå att jag lever ett liv med ganska mycket att tänka över. Och jag tänker mycket. Det är inget som jag kan göra något åt, om jag tänker på min cancersjuka pappa som jag har en jätteåligt relation med, då kan jag inte bara säga till mig själv "nej nu, sluta tänk på det där!", det funkar liksom inte. Jag är en komplicerad människa, helt klart. Det är så jag är. Det förstör mycket, både med mig själv och jag själv när det gäller relationer med andra människor. Och natten, den är som en otrolig fristad för mig. Det är timmar då jag kan ta fram min dator, slänga på en film eller sätta på en random kanal på TV:n och bara slappna av. För det är ju så lugnt. Människor sover, djuren sover, ute är det mörkt och lugnt och stilla. Och då kan jag plocka fram mig själv ur lådan i garderoben och så kan jag faktiskt ta hand om mig själv på ett sätt som jag inte kan göra på dagen. Det är otroligt skönt, helt otroligt. 

Fast nackdelen är ju att man vaknar så sent, haha. Jag tror jag vaknade 16:50 idag, det var ju liksom inte planerat. Men ärligt, det var bara det jag ville ha sagt. Att jag är väldigt glad att jag också kan få ta det lite lugnt. 

Deprimerade människor, det är dagens rubrik. Jag ska berätta lite om mig själv hade jag tänkt. Och sedan berätta varför jag har så väldigt svårt för deprimerade människor. Och vilken slags deprimerade människor jag har svårt för. 

Jag har haft det svårt. Jag har en mamma med en allvarlig kronisk sjukdom och jag har en pappa med cancer. Jag bor i ett litet samhälle utanför ett lite större samhälle i Stockholms län. Jag är född här. Sedan flyttade min pappa. Han lämnade mig, sägs det. Han flyttade utomlands. Sedan flyttade jag. Mamma skaffade en ny sambo. Jag flyttade till ett ställe som jag aldrig förut besökt och där jag inte kände någon. Jag var 7-8 då. Det var läskigt, såklart. Men sen blev det mer än läskigt. För om sanningen ska fram, så gick allt åt helvete. Jag tänker inte gå in på några detaljer, för om jag ska vara ärlig så vill jag inte visa mig som en person som tycker synd om sig själv. Jag vill bara få fram poängen, att det var inte bra där. Att jag mådde dåligt. Jag flyttade tillbaka till samhället som jag är född i och jag bor där än, ungefär tre år senare. Man kanske tror att allt blir bra, att det bara är att glömma bort och gå vidare. För SÅ dåligt kan man kanske tycka att det inte var. Men det var det. När man är så ung som jag var, så blir det som att det blir grunden för människan man blir som äldre. Jag vet att det är så i mitt fall. Det kanske låter väldigt fånigt, men så är det. Jag tänker fortfarande inte gå in på detaljer, du kanske förstår ändå hur jag menar (om inte, så släng gärna in en kommentar). Men grejen, det är att jag fortfarande har det svårt. Och inte bara för att jag mådde så dåligt där jag bodde. Utan för att jag har en pappa som har bott i USA sen jag vart 8 och som sen fick cancer i Sverige nu i år. Och anledningen till att jag har det svårt för deprimerade människor, den är till stor del mig själv.

Varför? Det kanske inte har så mycket med det att göra, det kan man kanske tycka. Men ärligt talat, så har det en stor del med det att göra. För jag HAR haft det svårt, jag HAR mått dåligt, och jag gör det fortfarande ibland. Men jag försöker. Alltid. Och det är det väldigt många som inte gör. Det är så många som lever ett fullt perfekt, normalt, - vanligt - liv, som bara gnäller. Som inte försöker leva. De tycker att de inte har något att leva för, de tror att alla snackar skit och att alla hatar en. Men vad gör de åt det? Ingenting! Och jag förstår inte det. Om man mår så dåligt att ingen kan hjälpa en, varför inser man inte då att den enda som kan göra det är en själv? Om man tycker att man är tjock (jag är förresten ett litet fetto och jag tycker inte om det, men skillnaden mellan mig och andra är att jag inte klagar så fort jag får chansen) eller för smal, varför tar de tjocka inte då sig lite tid att slita sig mellan datorn eller maten och faktiskt går ut och springer? Eller den som är för smal, varför tar inte den personen sig lite tid att sluta springa och faktiskt sätta sig vid datorn eller tar och äter lite mat? Och nej, jag pratar inte om de som naturligt är lite mulliga eller smala, jag pratar om människor som VET att de kan göra det om de försöker. Eller människor som har vänner, ett bra liv, rena kläder, bra mat, pengar och bra föräldrar som alltid hjälper dem, vad har de egentligen att klaga på? Det kanske är lite känslokallt, men jag anser att de bara letar anledningar till att må dåligt. Faktiskt. Och jo, jag förstår faktiskt att det kan vara svårt att ta sig upp ur en depression. Jag gör det, för jag har själv varit där. Men som sagt, jag slutar aldrig att försöka, och jag tycker det är väldigt synd att människor slutar försöka så fort de hittar lite motgång i livet.


Och det är det jag vill ha sagt. 

Min attribut.

Tillåt mig att förklara mig själv. Jag har skapat en blogg. Jag är en flicka. Det har du nog kommit fram till.
Vem är jag? Jag är en flicka, en människa, varelse, en person- som tänker oerhört mycket. Jag är ung, och jag anser mig själv vara intelligent. Jag är inte bortskämd, jag har varit med om saker som vem som helst anser som obehagliga. Jag är till synes vanlig, men på det sätt som anses ovanligt. 
Varför? Hur?
"Jag är bara människa".
Jag har upplevt det, för till kritan är jag bara människa. Men jag lever inte så. Jag är inte så. Jag tänker, och jag känner. Och jag ifrågasätter. Du tycker förmodligen, om du fortfarande läser, att jag verkar tråkig, konstig, att jag verkar som en galen tjej som borde ”tagga ner”. Att jag är ointressant. Du får gärna tycka det, inte mig emot. Men det är det som skiljer mig från dig. Jag ifrågasätter normen. Hur man ska vara. Jag känner att vi borde öppna oss mer, att vi borde sluta vara så trångsynta. Jag tänker att jag är så. Jag ifrågasätter så som vi alla är och tänker – känner – att vi borde bli mer unika.

Och vad skriver jag om här?
Jag skriver om min ovanliga syn på livet. Mina tankar, mina känslor och det jag så starkt ifrågasätter.