Jag är en riktigt nattmänniska. Jag älskar det, att sitta vaken kl 02:32 och bara kunna sitta och tänka över livet. Eller att sitta och titta på en film, chatta med någon, lyssna på musik eller att ha ett samtal med min underbara mamma. 

Mest tänker jag nog. Som nu. Eller, man kan nog mer säga att ja filosoferar. På det som är, på det som varit och på det som kommer komma. Men, då kanske man kan undra varför jag just tycker om natten så mycket. Faktum är att jag inte har något riktigt svar på det. 
Men en och den förmodligen mest troliga anledningen är nog att det är så lugnt. Jag skulle vilja påstå att jag lever ett liv med ganska mycket att tänka över. Och jag tänker mycket. Det är inget som jag kan göra något åt, om jag tänker på min cancersjuka pappa som jag har en jätteåligt relation med, då kan jag inte bara säga till mig själv "nej nu, sluta tänk på det där!", det funkar liksom inte. Jag är en komplicerad människa, helt klart. Det är så jag är. Det förstör mycket, både med mig själv och jag själv när det gäller relationer med andra människor. Och natten, den är som en otrolig fristad för mig. Det är timmar då jag kan ta fram min dator, slänga på en film eller sätta på en random kanal på TV:n och bara slappna av. För det är ju så lugnt. Människor sover, djuren sover, ute är det mörkt och lugnt och stilla. Och då kan jag plocka fram mig själv ur lådan i garderoben och så kan jag faktiskt ta hand om mig själv på ett sätt som jag inte kan göra på dagen. Det är otroligt skönt, helt otroligt. 

Fast nackdelen är ju att man vaknar så sent, haha. Jag tror jag vaknade 16:50 idag, det var ju liksom inte planerat. Men ärligt, det var bara det jag ville ha sagt. Att jag är väldigt glad att jag också kan få ta det lite lugnt.