Deprimerade människor, det är dagens rubrik. Jag ska berätta lite om mig själv hade jag tänkt. Och sedan berätta varför jag har så väldigt svårt för deprimerade människor. Och vilken slags deprimerade människor jag har svårt för. 

Jag har haft det svårt. Jag har en mamma med en allvarlig kronisk sjukdom och jag har en pappa med cancer. Jag bor i ett litet samhälle utanför ett lite större samhälle i Stockholms län. Jag är född här. Sedan flyttade min pappa. Han lämnade mig, sägs det. Han flyttade utomlands. Sedan flyttade jag. Mamma skaffade en ny sambo. Jag flyttade till ett ställe som jag aldrig förut besökt och där jag inte kände någon. Jag var 7-8 då. Det var läskigt, såklart. Men sen blev det mer än läskigt. För om sanningen ska fram, så gick allt åt helvete. Jag tänker inte gå in på några detaljer, för om jag ska vara ärlig så vill jag inte visa mig som en person som tycker synd om sig själv. Jag vill bara få fram poängen, att det var inte bra där. Att jag mådde dåligt. Jag flyttade tillbaka till samhället som jag är född i och jag bor där än, ungefär tre år senare. Man kanske tror att allt blir bra, att det bara är att glömma bort och gå vidare. För SÅ dåligt kan man kanske tycka att det inte var. Men det var det. När man är så ung som jag var, så blir det som att det blir grunden för människan man blir som äldre. Jag vet att det är så i mitt fall. Det kanske låter väldigt fånigt, men så är det. Jag tänker fortfarande inte gå in på detaljer, du kanske förstår ändå hur jag menar (om inte, så släng gärna in en kommentar). Men grejen, det är att jag fortfarande har det svårt. Och inte bara för att jag mådde så dåligt där jag bodde. Utan för att jag har en pappa som har bott i USA sen jag vart 8 och som sen fick cancer i Sverige nu i år. Och anledningen till att jag har det svårt för deprimerade människor, den är till stor del mig själv.

Varför? Det kanske inte har så mycket med det att göra, det kan man kanske tycka. Men ärligt talat, så har det en stor del med det att göra. För jag HAR haft det svårt, jag HAR mått dåligt, och jag gör det fortfarande ibland. Men jag försöker. Alltid. Och det är det väldigt många som inte gör. Det är så många som lever ett fullt perfekt, normalt, - vanligt - liv, som bara gnäller. Som inte försöker leva. De tycker att de inte har något att leva för, de tror att alla snackar skit och att alla hatar en. Men vad gör de åt det? Ingenting! Och jag förstår inte det. Om man mår så dåligt att ingen kan hjälpa en, varför inser man inte då att den enda som kan göra det är en själv? Om man tycker att man är tjock (jag är förresten ett litet fetto och jag tycker inte om det, men skillnaden mellan mig och andra är att jag inte klagar så fort jag får chansen) eller för smal, varför tar de tjocka inte då sig lite tid att slita sig mellan datorn eller maten och faktiskt går ut och springer? Eller den som är för smal, varför tar inte den personen sig lite tid att sluta springa och faktiskt sätta sig vid datorn eller tar och äter lite mat? Och nej, jag pratar inte om de som naturligt är lite mulliga eller smala, jag pratar om människor som VET att de kan göra det om de försöker. Eller människor som har vänner, ett bra liv, rena kläder, bra mat, pengar och bra föräldrar som alltid hjälper dem, vad har de egentligen att klaga på? Det kanske är lite känslokallt, men jag anser att de bara letar anledningar till att må dåligt. Faktiskt. Och jo, jag förstår faktiskt att det kan vara svårt att ta sig upp ur en depression. Jag gör det, för jag har själv varit där. Men som sagt, jag slutar aldrig att försöka, och jag tycker det är väldigt synd att människor slutar försöka så fort de hittar lite motgång i livet.


Och det är det jag vill ha sagt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad ska man välja? Det är många skillnader på hundar och katter, och ingen är direkt olik den andra. Hundar går man ut med och katter inte. Hundar är trevliga och sociala och alla vet att de flesta katter inte är det. Så vilket djur ska man välja? Ja...

Precis som överskriften säger så ska jag faktiskt göra en låtrecension, vilket egentligen inte är mitt elemtent. Jag kan dock heller inget om musik och jag skriver inte för människor. Så jag hopas att jag klarar av att göra en recension när det gälle...

Jag förstår inte varför människor alltid behöver en plan Vi vet hur våra liv ser ut Vi vet vad som kommer hända Vi kommer bli sårade, vi kommer bli glada Vi kommer gråta och också skratta Vi kanske inte kommer bli riktigt lyckliga även med den där s...

Vart jag mig än i världen vänder står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda miiiigJag lyssnar på den. Den är bra. Oki?Jag vet inte, saker är bra just nu. Jag behöver nog inte räddas, trots allt. Jag och min pojkvän gjorde en dea...

Jag sitter och äter pannkakor och lyssnar på musik vid köksbordet. Jag är irriterad. Och vet inte vad jag ska skriva. Alls. Har inte skrivit på bloggen på ett bra tag, jag vet inte riktigt varför. Har bara inte gjort det. Men har tänkt i veckan att j...