Hej igen, det var ett tag sedan jag skrev här. Jag orkade inte, saker i livet är tufft nu och mitt liv är ungefär som hösten- mörkt, dystert och ledsamt men med glimt av ljusa, och glada färger som är en underbar kontrast till det annars gråa och ledsamma. Ja, faktiskt!

Jag är inte deprimerad och jag är inte direkt psykiskt sjuk, men det är en av många jobbiga perioder som jag går igenom varje år. Jag tänker mycket då, faktiskt mer än alltid. Jag vet inte om jag ska säga att det är någonting nödvändigtvis bra, när det är så dystert och när man ändå är så pass eftertänksam och att man funderar så oerhört mycket, då är det i 9, 5 av 10 fall som man övertänker saker och det bara blir värre. Men inte värre, för som sagt, jag är inte deprimerad men jag är dyster, okoncentrerad, känner lite hopplöshet. Det började nog strax efter att jag åkte hem från Norge skulle jag säga och där var jag sista helgen i September. Det är ett tag, ändå. Men ändå när jag känner så känner jag bara en sak som jag skulle säga var bra- och det är hopp. Om det är något jag har lärt mig som för mig är livsviktigt, då är det att alltid ha hopp. Att man måste kunna se framåt, pusha sig själv till att göra saker, till att leva. Annars skulle jag bli deprimerad. I've been there and I'm NEVER going back. 

Jag må inte vara lika koncentrerad på lektioner, jag må vara tyst ofta och jag må "stänga in" mig själv eller vara irriterad och ha hemligheter, men det är för att jag själv bäst hanterar det här "tillståndet" på. Jag vill vara ensam, jag vill komma till underfund med saker och jag vill kunna tänka och känna. Det får mig att känna att jag ändå är mänsklig. När det kommer till att tänka på negativa saker och att grubbla, då finns det för mig två sidor. Den sidan när jag blir rentutav deprimerad och allt det negativa och mörka tar över, och den andra sidan när jag fortfarande kan se hoppet, det som jag på något sätt alltid lutar mig på. Jag tänkte förut, att mitt liv är ganska lustigt. Det är bra, mitt liv. Jag har tak över huvudet, mat i magen och en säng att sova i om nätterna. Jag får gå till skolan och jag HAR faktiskt vänner även om jag har fler personer som avskyr mig än som tycker om mig. Men ändå så är mitt liv så olustigt det är bräckligt och absurt och jag har två sjuka föräldrar varav en är ett sjukt svin som i princip aldrig varit närvarande i mitt liv och som inte brytt sig.

Jag tänkte förut, för någon dag sedan att man kan beskriva mitt liv ganska så enkelt: det är som att sitta inlåst i ett rum och inte kunna komma ut, och de som orsakar mig mest smärta är de som har nyckeln till rummet, men de vet inte ens om det. Jag vet inte om jag tycker det. Det var bara en av många tankar som passerar i min hjärna om dagarna, även om jag är dyster eller inte. Om det är så, så klandrar jag ingen, man måste kunna hantera saker och mitt "tillstånd" är mitt sätt att hantera det på. Om det inte är så, så ja.. då är det inte så. Punkt slut, det finns inget mer att säga. När jag är såhär då skulle jag säga att jag är väldigt.. likgiltig. Och det är nog ingenting dåligt. Jag accepterar mer mitt liv som det är då. Jag vet inte. Men ja. Jag kanske inte ska säga något mer.

Det är höst. Jag vill ha vinter, för jag älskar vinter och jag älskar snö. Jag vill att Jens Hult ska vinna Idol 2013 för Jens Hult äger. Jag vill ha en bra bok. Jag vill ha ett ps3. Jag vill kunna räkna matte ordentligt och jag vill ha ett normalt liv, men det kommer jag aldrig att få. Något som människor kanske tror när jag blir såhär är att jag börjar hata allt och alla, att jag inte ser någon anledning i att fortsätta försöka, men så är det inte. Jag älskar min familj och jag blir inte någon rebellisk liten snorunge som är ute och ränner om nätterna. Jag är jag, men ibland måste människor inse att till och med jag blir trött och jobbig och behöver vara ifred.