Godkväll! Jag skriver det här på mobilen, så det kanske blir lite konstigt, men låt gå. 

Jag älskar att kunna vara sådär smörigt lycklig, att känna att dåliga saker händer men att "lite goes on". Det är kanske typiskt flickaktigt, men jag gillar det. Då kan jag släppa allt och bara få veta om allt dåligt i världen och mitt liv och i bara den stunden leva med det. Att acceptera att något är som det är, men att kunna tro att man hittar sitt sätt att leva på som funkar för en själv. Jag brukar inte vara såhär, men de senaste dagarna är det lite så. Jag vet egentligen inte varför. Jag vet inte om man kan säga att jag är lycklig just då, men något är det. Jag känner mig glad, lugn- något man kanske kan kalla för inre frid. Jag tycker om det. Jag tycker om citat, jag tycker om att få kunna drömma. Jag tror att väldigt många inte förstår det, att de tycker att man ska ha massa principer hela tiden, ta allt seriöst och att man alltid ska försöka bevisa någonting. Jag är nog lite så tror jag, men alltid är det en del av mig, det är nog mitt sunda förnuft, som säger att jag inte alltid behöver göra det, att jag inte alltid måste vara så. Och det är jag inte. Jag är en drömmare, och det har jag alltid varit. Någon enstaka själ skulle säkert kalla mig för filosof, och jag vill gärna tro att det är något i den som är sant. Jag vill att människor ska vara snälla mot varandra även om jag ofta bara känner att slå ner folk. Jag är ganska snäll om man bara försöker göra sitt bästa. 

Nu ska jag fortsätta fundera över allt, och så ska jag packa ihop och gå och lägga mig. Godnatt!