(VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG)

Hallå där! Det här inlägget har jag inget riktigt namn på, för jag kommer inte på vad jag ska kalla det. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill skriva om, jag har så väldigt mycket tankar i mitt huvud just idag. Dels om homosexuallitet (igen), kärlek (igen), att vara sjuk (lite mer "relax:at") och säkert lite mer som jag kommer på. Jag vet faktiskt inte vad jag ska börja med, om jag ska vara ärlig. Jag vet jag VILL skriva, men samtidigt vill jag vara lite anonym, ärligt talat. Vill inte ha en massa arga/ledsna människor på halsen. Jag vill skriva för att jag vill skriva. Helt enkelt för att jag älskar det! Det ger mig en sorts frihet som jag inte annars har när jag pratar. Jag tror inte nån vet om att jag har den här bloggen förutom typ.. min pojkvän. Vet inte om någon annan har ens en aning.

Jag vill inte bli någon stor person inom bloggvärlden (lol, "bloggvärlden", finns den fortfarande?), utan jag vill helt enkelt bara dela med mig av mina åsikter och tankar och känslor och den här bloggen är ett perfekt redskap så att jag kan göra detta.

Men ja. Jag är sjuk. Eller, kanske inte sjuk, men väldigt (VÄLDIGT) förkyld. Det var väldigt jobbigt imorse. Jag var ledsen och höll på att bryta ihop titt som tätt efter att jag vaknat pågrundav "my love", för att använda lite smöriga ordval. Det gör mig ledsen, för jag vet egentligen inte vad jag ska göra. Sen finns det en annan sak som jag kanske borde ha blivit ledsen över, som jag faktiskt inte blev ledsen över. Och det är min pappa. Han ska flytta tillbaka till Amerika. Han kom till Sverige i februrari och vi fick reda på att han hade cancer. Han skulle flytta hit, men berättade i Juni, tror jag det var, att han kommer flytta tillbaka till Amerika. Det finns få personer som jag föraktar så mycket såsom jag föraktar min pappa. Jag sa det igår till en speciell person, att min pappa inte är en del av min familj. Och det ÄR han inte, och det är ingenting som jag kan göra något åt. För han har gjort sitt val. Han valde att lämna sin familj, han valde att flytta till Amerika, och han valde att inte vara en aktiv del i sina barns liv i många år. Och det kanske verkar konstigt just för att han är min pappa, och då kanske man tycker att han har rätten att bestämma över mig, men det har han inte. För han flyttade och slutade vara en del i mitt liv, och då tycker jag ärligt talat att när han fortfarande beter sig som ett svin här i Sverige, då har jag rätten att säga att han inte är del av mitt liv och att jag inte tänker träffa honom. För så är det. Så jag blev inte förvånad när han officielt berättade för min syster att han tänker flytta tillbaka till Amerika i November. Jag menar, det var ju precis vad jag väntade mig.
Och det är det. 

Och sedan- homosexuallitet. Att jag stödjer homosexuallitet och att de ska få adoptera barn, det är nog faktiskt en av de bidragande faktorerna att jag kallar mig själv för socialdemokrat. Det är ingenting fel med att vara bög. Kanske är det så att människor jag känner väljer att avsäga sig bekantskapen med mig för att de inte håller med om mina åsikter, men ärligt talat- då får de göra det. En person jag älskar väldigt mycket är just homofob och jag tänkte länge och väl på hur jag skulle hantera den informationen och jag kom helt enkelt på att jag helt enkelt får undvika ämnet, att jag inte träffar och älskar honom för att prata om bögar. Det kanske verkar omoget att säga så, att helt enkelt välja inte prata om det. Men jag kan helt ärligt inte göra något annat. Varför? Jo, för att jag anser att homosexuallitet är vanlig kärlek, och kärlek är ingenting man ska stå i vägen för. Gör man det, då blir jag arg. Och att homosexuella kan vara väldigt motarbetade i dagens samhälle, det är något som gör mig ASFÖRBANNAD. Så ärligt talat, ja, det kanske är omoget, men det är så det är. Jag har ingen som helst förståelse för hur det kan vara fel med att vara bög. Det FINNS inte för mig, inte överhuvudtaget. Och därför blir jag så besviken när jag vet att någon jag älskar väljer att vara så otroligt trånsynt.

Tydligen så tar fler barn som växer upp i homosexuella familjer livet av sig. Ja, det är dåligt. Och det enda jag kan tänka på är att jag förstår dem. Hur lätt är det att ha två mammor eller två pappor som man 100% räknar som sina föräldrar? Det kan omöjligt vara lätt! Inte när det är så många som har fördomar eller tror att en homosexuell familj är sämre än en vanlig. Det kan inte vara lätt när man själv kanske blir kallad gay, eller att man blir utstött ur samhället bara för att ens föräldrar råkar vara ett samkönat par. Det gör mig så förbannad, så jag vet inte vad jag ska säga! Att människor helt enkelt VÅGAR presentera "fakta" utan att faktiskt titta på de orsaker som finns till det de undersöker. Att vägra samkönade par ett barn, att stöta ur ett barn ur samhället pågrund av att barnet har samkönade föräldrar, det är helt enkelt att ta den lätta vägen. Den dåliga vägen, den vägen som visar att man är en känslokall, hjärtlös person som inte har varken hjärna eller hjärta nog att förstå att en familj inte behöver ha en karl och en kvinna som föräldrar för att det ska vara en vanlig familj. Det är ingen hemlighet tycker jag, att homosexuella människor kan ha svårt att få jobb om de kommer ut. Och det är självklart att det påverkar en familjs ekonomi, vad är det människor förväntar sig?

OCH SEDAN. Barn som har ett samkönat par som föräldrar blir påverkade vad det gäller sexuell lägning. Ja, det är väl självklart! Och jag förstår för allt i världen inte varför det ska vara något som är så himla dåligt. Barn påverkas av sina föräldrar. Det är naturligt. Och eftersom att jag anser att homosexuallitet är naturligt, så ser jag inget fel i att barn med samkönade föräldrar växer upp och också kommer ut som homosexuella. 

Det är ärligt talat det här med att barn med samkönade föräldrar blir så utsatta som jag blir så förbannad över. De är inte annorluna jämfört med någon annan, de är helt vanliga barn. Och ärligt talat så tror jag att det är OTROLIGT mycket korruption när det gäller homosexuella människor, våldtäkter och könssjukdomar. Faktiskt. Den som inte håller med är välkommen att komma med 100% sann fakta. Och i sådana här fall är det 99% omöjligt att komma med 100% sann fakta skulle jag vilja påstå. 

Homofober är experter på att komma med sina "fakta" och argument till om varför homosexualitet är dåligt, men något de är otroligt dåliga på är ärligt talat att komma med sanningen bakom faktan och argumenten. Man kan inte göra en undersökning utan att komma med en anledning till dem. Inte i något sånt här när det gäller människors vanliga liv. Det är tragiskt. 


Det var inte meningen att det skulle bli ett sådant här långt inlägg, men det blev det. 

Så jag tänkte att jag kanske kan "avsluta" med något lite mer.. chill. Jag sitter hemma och hostar och har skrivit det här på ungefär en timme. Jag tror inte att jag har någon feber, men glöm och dröm att jag går till skolan imorgn. :P Jag ska nu lägga ut det här inlägget och ta en bild och föra över till Kik (ursäkta dåligt ordval) och se om jag får någon reaktion ifrån någon. För jag har bara unga, läckra människor i mina kontakter på Kik. <3 Yehbaby. 

Hejdå! Hoppas att du har läst allt. Och hoppas framför allt att du inte är förbannad, jag hoppas att du håller med om det jag skriver, och gör du inte det- då du får leva med det. 

Men jag hoppas verkligen inte att någon blir upprörd över det här. Särskilt ingen som jag känner. Jag vill inte skapa bråk, det är inte jag. Vill bara dela mina åsikter med omvärlden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad ska man välja? Det är många skillnader på hundar och katter, och ingen är direkt olik den andra. Hundar går man ut med och katter inte. Hundar är trevliga och sociala och alla vet att de flesta katter inte är det. Så vilket djur ska man välja? Ja...

Precis som överskriften säger så ska jag faktiskt göra en låtrecension, vilket egentligen inte är mitt elemtent. Jag kan dock heller inget om musik och jag skriver inte för människor. Så jag hopas att jag klarar av att göra en recension när det gälle...

Jag förstår inte varför människor alltid behöver en plan Vi vet hur våra liv ser ut Vi vet vad som kommer hända Vi kommer bli sårade, vi kommer bli glada Vi kommer gråta och också skratta Vi kanske inte kommer bli riktigt lyckliga även med den där s...

Vart jag mig än i världen vänder står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda miiiigJag lyssnar på den. Den är bra. Oki?Jag vet inte, saker är bra just nu. Jag behöver nog inte räddas, trots allt. Jag och min pojkvän gjorde en dea...

Jag sitter och äter pannkakor och lyssnar på musik vid köksbordet. Jag är irriterad. Och vet inte vad jag ska skriva. Alls. Har inte skrivit på bloggen på ett bra tag, jag vet inte riktigt varför. Har bara inte gjort det. Men har tänkt i veckan att j...