Hej igen, det var ett tag sedan jag skrev här. Jag orkade inte, saker i livet är tufft nu och mitt liv är ungefär som hösten- mörkt, dystert och ledsamt men med glimt av ljusa, och glada färger som är en underbar kontrast till det annars gråa och ledsamma. Ja, faktiskt!

Jag är inte deprimerad och jag är inte direkt psykiskt sjuk, men det är en av många jobbiga perioder som jag går igenom varje år. Jag tänker mycket då, faktiskt mer än alltid. Jag vet inte om jag ska säga att det är någonting nödvändigtvis bra, när det är så dystert och när man ändå är så pass eftertänksam och att man funderar så oerhört mycket, då är det i 9, 5 av 10 fall som man övertänker saker och det bara blir värre. Men inte värre, för som sagt, jag är inte deprimerad men jag är dyster, okoncentrerad, känner lite hopplöshet. Det började nog strax efter att jag åkte hem från Norge skulle jag säga och där var jag sista helgen i September. Det är ett tag, ändå. Men ändå när jag känner så känner jag bara en sak som jag skulle säga var bra- och det är hopp. Om det är något jag har lärt mig som för mig är livsviktigt, då är det att alltid ha hopp. Att man måste kunna se framåt, pusha sig själv till att göra saker, till att leva. Annars skulle jag bli deprimerad. I've been there and I'm NEVER going back. 

Jag må inte vara lika koncentrerad på lektioner, jag må vara tyst ofta och jag må "stänga in" mig själv eller vara irriterad och ha hemligheter, men det är för att jag själv bäst hanterar det här "tillståndet" på. Jag vill vara ensam, jag vill komma till underfund med saker och jag vill kunna tänka och känna. Det får mig att känna att jag ändå är mänsklig. När det kommer till att tänka på negativa saker och att grubbla, då finns det för mig två sidor. Den sidan när jag blir rentutav deprimerad och allt det negativa och mörka tar över, och den andra sidan när jag fortfarande kan se hoppet, det som jag på något sätt alltid lutar mig på. Jag tänkte förut, att mitt liv är ganska lustigt. Det är bra, mitt liv. Jag har tak över huvudet, mat i magen och en säng att sova i om nätterna. Jag får gå till skolan och jag HAR faktiskt vänner även om jag har fler personer som avskyr mig än som tycker om mig. Men ändå så är mitt liv så olustigt det är bräckligt och absurt och jag har två sjuka föräldrar varav en är ett sjukt svin som i princip aldrig varit närvarande i mitt liv och som inte brytt sig.

Jag tänkte förut, för någon dag sedan att man kan beskriva mitt liv ganska så enkelt: det är som att sitta inlåst i ett rum och inte kunna komma ut, och de som orsakar mig mest smärta är de som har nyckeln till rummet, men de vet inte ens om det. Jag vet inte om jag tycker det. Det var bara en av många tankar som passerar i min hjärna om dagarna, även om jag är dyster eller inte. Om det är så, så klandrar jag ingen, man måste kunna hantera saker och mitt "tillstånd" är mitt sätt att hantera det på. Om det inte är så, så ja.. då är det inte så. Punkt slut, det finns inget mer att säga. När jag är såhär då skulle jag säga att jag är väldigt.. likgiltig. Och det är nog ingenting dåligt. Jag accepterar mer mitt liv som det är då. Jag vet inte. Men ja. Jag kanske inte ska säga något mer.

Det är höst. Jag vill ha vinter, för jag älskar vinter och jag älskar snö. Jag vill att Jens Hult ska vinna Idol 2013 för Jens Hult äger. Jag vill ha en bra bok. Jag vill ha ett ps3. Jag vill kunna räkna matte ordentligt och jag vill ha ett normalt liv, men det kommer jag aldrig att få. Något som människor kanske tror när jag blir såhär är att jag börjar hata allt och alla, att jag inte ser någon anledning i att fortsätta försöka, men så är det inte. Jag älskar min familj och jag blir inte någon rebellisk liten snorunge som är ute och ränner om nätterna. Jag är jag, men ibland måste människor inse att till och med jag blir trött och jobbig och behöver vara ifred. 

Dagdrömmar, funderingar och böcker

Jag älskar att drömma. Jag drömmer för att det ger mig hopp,
jag drömmer för att det får mig att må bra,
jag drömmer för att det får mig att klara av livet.
Jag drömmer för att det är en del av mig.
Jag drömmer hela tiden. Människor säger att man ska leva i nuet.
Men jag vet inte. Det är ju det jag gör.
Jag drömmer för att det är mitt Nu. Att drömma är för mig att leva. Det är en del av mig.
Jag älskar att sitta och tänka hur livet skulle göra, eller hur det inte varit, jag älskar att få tänka hur det vore om jag gjorde en viss speciell sak.
Om jag inte skulle få dagdrömma så vet jag inte vad jag skulle göra. Att få dagdrömma för mig är att strukturera mitt liv, att skulptera mitt liv, det gör det lättare för mig att förstå mitt liv i en helhet som jag inte annars förstår. Att drömma är mitt sätt att hantera sorger på, hur jag ska göra en viss speciell sak, hur saker vore eller inte vore. Många förstår inte det. Det är synd.

Att drömma är lite som att läsa. När jag skriver, då drömmer jag ändå. För när jag skriver, då låter jag det alltid skrivas av sig själv. Jag kan ha en plan, jag kan veta vad jag ska skriva om- men jag låter det komma fritt. Jag vill inte sitta och tvinga fram en text. Då kan man inte alltid läsa den. Att läsa för mig är enkelt, jag lärde mig att läsa när jag var i vilken normal ålder som helst, vid 6-7-årsåldern, men jag började först att läsa när jag var runt 7-8 år tror jag. Jag älskade det. Men det var mer en hobby. Sen blev det mer. Då klarade jag mig inte utan att läsa. Man kan på många sätt säga att böcker har räddat mig, men ändå inte, för det är inte bra att läsa för mycket för då förlorar man greppet om verkligheten.
Jag är lite i det tillståndet nuförtiden. Jag bryr mig, men ändå inte. Jag orkar inte bry mig. Jag bryr mig om vad jag gör, hur jag gör det.. men inte på samma sätt. Jag har släppt taget lite. Det kanske är bra. Jag vet inte. Det märks oftast i skolan, när jag måste komma i tid till en lektion eller ha med mig vissa saker, eller när jag bara måste komma ditt. Jag är inte lika fixerad vid det numera. Jag är inte heller lika fixerad vid människor. Jag klarar av att vara ensam. Jag är mycket ensam, även om jag har en bästa vän och andra som pratar med mig. Men jag är ensam på ett sätt som människor inte förstår. Jag lider inte av det, av att vara ensam. Jag kan tycka om det. Jag vet inte om jag gjorde det förut. Men hur som helst.
Hur som helst. Du/Ni fick inget hej. Så, hej!

Jag måste medge att livet är ganska bra just nu, även om det är förjävligt. Det är så många saker på samma gång ibland. Jag skulle egentligen skriva om boken jag precis läst ut (”Inget Allvarligt”, skriven av Justine Lévy) men mamma avbröt mig och ville ha hjälp med tvätten. Men jag läser så mycket, så mycket att jag nästan själv inte hinner med. När jag är på biblioteket så lånar jag vanligtvis 7-9 böcker åt gången. Inte för att jag läser ut alla, jag kan gilla dem men inte ”fastna” i dem som jag gör i en riktigt bra bok, och då slutar det alltid med att jag aldrig läser ut dem. Det är alltid så, om jag inte riktigt älskar dem så går det bara inte att läsa klart dem, då tappar jag fokus. Därför läser jag nog egentligen inte så mycket riktiga ungdomsböcker. Eller, såklart, det gör jag ju- men inte riktiga sådana som man läser ut på en halvtimme för att det är på 100-200 sidor om två ungdomar som ska lösa ett brott eller en pojke/flicka som blir kär i fel person, eller om en kille/tjej som har en dröm om att bli fotbollsstjärna. Sådant läser jag sällan, och det för att jag tycker att de inte är så seriöst skrivna, de är skriva på ett sätt som aldrig har passat mig. Det viktigaste för mig när jag läser en bok är SPRÅKET som författaren använder sig av. Inte om det är Engelska, eller Svenska, utom.. skrivsättet. Språket, ordvalen. Det.
Annars kan jag inte läsa. Och är det dåligt skrivet, då tappas ofta den röda tråden tycker jag. Och ja, det är alltid jobbigt. Och då blir det bara massa dödtext som ingen vill läsa. Men ja.

Att läsa, att fundera och att dagdrömma. Och när jag satt här förut innan jag började skriva igen så tänkte jag på Idol, följde ”mina” idoler (Jens, Gabriel, Sandra, Erik och Elin) på Twitter och Instagram. Yay! Bäst är ju klart Gabriel och Jens! Även om Jens lät som en uppstoppad snigel med halsfluss den här gången.   Men Kevin! Han borde ha åkt ut. Är fotbollen viktigare så förtjänar han inte en plats i Idol. Och sen är han otroligt "mainstream" (seriöst, han ser ut som någon kille som lyckats få sig en plats i en reklam för ungkarlar som ska sälja herrkläder) tycker jag, och det är bara tråkigt. Så jag gillar honom verkligen inte! Usch. Men nog om det och tillbaka till böcker. Jag ska läsa sista boken i Deluxeserien av Anna Godbersen. Det är nog faktiskt en av mina favoritserier. Deluxe, Cirkeln och Spejarens Lärling. Det må vara ungdomsböcker (förutom möjligtvis Deluxe, de kan nog de flesta åldrar tycka om om man gillar böcker), men de är så äckligt bra! Sen tycker jag om Mats Wahl's böcker. Och jag gillar fantay. Och Simona Ahrnstedt är otroligt bra!   Och jag tycker också lika bra om Sofie Trinh Johansson!  
Jätteduktiga! 


Men ja. Ska väl inte plåga någon mer med mitt inlägg om böcker och Idol.   
Så hejdå, ha en fin kväll och en fin vecka! 

Och eftersom att pms är det värsta som finns.. fuck you om du inte gillar mitt inlägg.       

Godkväll! Jag skriver det här på mobilen, så det kanske blir lite konstigt, men låt gå. 

Jag älskar att kunna vara sådär smörigt lycklig, att känna att dåliga saker händer men att "lite goes on". Det är kanske typiskt flickaktigt, men jag gillar det. Då kan jag släppa allt och bara få veta om allt dåligt i världen och mitt liv och i bara den stunden leva med det. Att acceptera att något är som det är, men att kunna tro att man hittar sitt sätt att leva på som funkar för en själv. Jag brukar inte vara såhär, men de senaste dagarna är det lite så. Jag vet egentligen inte varför. Jag vet inte om man kan säga att jag är lycklig just då, men något är det. Jag känner mig glad, lugn- något man kanske kan kalla för inre frid. Jag tycker om det. Jag tycker om citat, jag tycker om att få kunna drömma. Jag tror att väldigt många inte förstår det, att de tycker att man ska ha massa principer hela tiden, ta allt seriöst och att man alltid ska försöka bevisa någonting. Jag är nog lite så tror jag, men alltid är det en del av mig, det är nog mitt sunda förnuft, som säger att jag inte alltid behöver göra det, att jag inte alltid måste vara så. Och det är jag inte. Jag är en drömmare, och det har jag alltid varit. Någon enstaka själ skulle säkert kalla mig för filosof, och jag vill gärna tro att det är något i den som är sant. Jag vill att människor ska vara snälla mot varandra även om jag ofta bara känner att slå ner folk. Jag är ganska snäll om man bara försöker göra sitt bästa. 

Nu ska jag fortsätta fundera över allt, och så ska jag packa ihop och gå och lägga mig. Godnatt! 

Hej! Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det här blir ingenting alltför seriöst tror jag. Jag vill bara "skriva av mig", så att säga. Skriva någonting mindre seriöst än det jag skrev förra gången och blev lämnad ensam för att sedan få ett "ursäkta". Men ja. Det blir ett vanligt "vad-jag-gjort-i-veckan"-inlägg faktiskt. 

Jag har varit sjuk i veckan. Eller, inte sjuk, men har varit precis lika förkyld hela veckan. Det är jobbigt! Jag bara hostar, hostar och hostar ännu mer. Och det jobbiga är att jag är förkyld LÄNGE. Alltid! Kan gå runt att vara förkyld två månader i sträck, på fullaste allvar. Usch. Men jag hoppas att det slutar snart, för jag tycker inte om att gå runt och hosta ut lungorna. Men jag har varit sjuk, men jag orkade inte vara hemma mer i torsdags så jag gick till skolan då. Ingenting roligt, snarare tvärtom. Men igår! Elvens val: drama! Det skulle jag vilja påstå är någonting som passar mig. Min lärare ska skriva ett manus åt dramagruppen, men alltför mycket blir oseriöst och konstigt så hon hade kört fast så vi satt och pratade hur vi skulle trycka in tre dinseyprinsessor/prinsar, elaka styvmödrar och Alladin och Nalle Puh samt tre tuffa brudar i en och samma pjäs. Tro mig, jag förstår varför min lärare körde fast. :P
Och sen träffade jag min pojkvän. Det var mysigt som vanligt. Men råkade sätta honom på fel buss när han skulle in till storbyn. Jag bor i Roslagen och han skulle in till staden där stockholmsbussarna går ifrån och bussen han gick på gick till ett litet skruttställe 5 mil ifrån där jag bor. Det var lite pinsamt. Han sa förlåt sen för att han inte tyckte att han skulle göra så att jag oroade mig. Alltså, jag är en person (en flicka, hihi) som inte tycker att jag är så väldigt mainstream, jag tycker inte om att vara den typiska kvinna för att det är "kvinnans natur" men, jag tycker, att det är lite kvinnans jobb att oroa sig för den man älskar. Men det kanske bara är jag. Gör inte män sånt? Det måste väl vara manligt om något att oroa sig för sin kvinna. Jag oroar mig för alla! Duhh. 

Och sen har jag tittat på en serie, den nya på sexan- Defiance! Sjukt bra serie, faktiskt. Men jag tyckte in om slutet på första avsnittet. Men annars var det bra, precis så sci-fi-aktigt som jag tycker om det. Jag har blivit lite trött på sci-fi och sånt på senare tid, jag tycker om "dum" humor också. I min familj så är det lite så att det är mycket historia, mycket forskning och många "seriösa" tv-serier och filmer, men faktiskt- jag tycker om att kunna titta på Family Guy eller Simpson eller The Big Bang Theory eller typ How I Met Your Mother bara för att kunna slappna av. Och det är samma sak med musik, jag tycker om att kunna lyssna på den nyaste housemusiken, den nyaste popen som spelas på radio bara för att jag inte behöver tänka när jag lyssnar på sånt. Jag lyssnar inte på Justin Bieber eller One Direction (jag måste verkligen skriva om det någon gång..), men på annat. Som Calvin Harris, Avicci, Swedish House Mafia eller Axwell. Eller bara på vad som helst! Inte bara på den icke-mainstreama musiken. Eller på rock/hårdrock/metall. Missuppfatta mig inte, jag älskar den musiken! Men inte bara hela tiden. Jag lyssnar på det mesta om jag ska vara ärlig. Just nu är det David Guetta med Sunshine. Den är otroligt bra, wiih! Idag, så ska jag bara chilla. Men ja. Det är väl det. En vanlig vecka! 


Jag hoppas verkligen att någon har funnit det intresant att läsa om mig och min vecka, om mitt liv. Faktiskt, jag ska till en sak i biblioteket i staden, där det är något som.. "utveckla ditt skrivande!" för ungdomar mellan 11-15. Ska dit med min bästa vän tror jag och se om det är någonting spännande. Och som vanligt så hoppas jag att ingen blir upprörd. Jag avskyr när människor blir arga. Apropå det, så var det bråk i min skola igår. Tror faktiskt att det var två bråk, men jag såg bara på ett av bråken. Och det var på idrotten, mellan två killar i klassen. Tro mig, jag är inte rasist (faktum är att jag pretty much är socialdemokrat), men det var invandrarpojken och den svenska pojken. Invandrarpojken försökte ta bollen av den svenska pojken vilket han inte fick göra enligt spelets regler, då blev invandrarpojken arg och hoppade på den svenska pojken som utan någon ansträning alls kunde brotta ner honom i ett grep så att han inte kunde röra på sig. Kanske inte något stort bråk, men lite läskigt för jag stod knappt en meter därifrån. Usch. Men hejdå! Ha det så bra.

Take care and be kind to one another!

Om någon bryr sig om sånt, så ursäkta mina stav/grammatikfel.

(VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG)

Hallå där! Det här inlägget har jag inget riktigt namn på, för jag kommer inte på vad jag ska kalla det. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill skriva om, jag har så väldigt mycket tankar i mitt huvud just idag. Dels om homosexuallitet (igen), kärlek (igen), att vara sjuk (lite mer "relax:at") och säkert lite mer som jag kommer på. Jag vet faktiskt inte vad jag ska börja med, om jag ska vara ärlig. Jag vet jag VILL skriva, men samtidigt vill jag vara lite anonym, ärligt talat. Vill inte ha en massa arga/ledsna människor på halsen. Jag vill skriva för att jag vill skriva. Helt enkelt för att jag älskar det! Det ger mig en sorts frihet som jag inte annars har när jag pratar. Jag tror inte nån vet om att jag har den här bloggen förutom typ.. min pojkvän. Vet inte om någon annan har ens en aning.

Jag vill inte bli någon stor person inom bloggvärlden (lol, "bloggvärlden", finns den fortfarande?), utan jag vill helt enkelt bara dela med mig av mina åsikter och tankar och känslor och den här bloggen är ett perfekt redskap så att jag kan göra detta.

Men ja. Jag är sjuk. Eller, kanske inte sjuk, men väldigt (VÄLDIGT) förkyld. Det var väldigt jobbigt imorse. Jag var ledsen och höll på att bryta ihop titt som tätt efter att jag vaknat pågrundav "my love", för att använda lite smöriga ordval. Det gör mig ledsen, för jag vet egentligen inte vad jag ska göra. Sen finns det en annan sak som jag kanske borde ha blivit ledsen över, som jag faktiskt inte blev ledsen över. Och det är min pappa. Han ska flytta tillbaka till Amerika. Han kom till Sverige i februrari och vi fick reda på att han hade cancer. Han skulle flytta hit, men berättade i Juni, tror jag det var, att han kommer flytta tillbaka till Amerika. Det finns få personer som jag föraktar så mycket såsom jag föraktar min pappa. Jag sa det igår till en speciell person, att min pappa inte är en del av min familj. Och det ÄR han inte, och det är ingenting som jag kan göra något åt. För han har gjort sitt val. Han valde att lämna sin familj, han valde att flytta till Amerika, och han valde att inte vara en aktiv del i sina barns liv i många år. Och det kanske verkar konstigt just för att han är min pappa, och då kanske man tycker att han har rätten att bestämma över mig, men det har han inte. För han flyttade och slutade vara en del i mitt liv, och då tycker jag ärligt talat att när han fortfarande beter sig som ett svin här i Sverige, då har jag rätten att säga att han inte är del av mitt liv och att jag inte tänker träffa honom. För så är det. Så jag blev inte förvånad när han officielt berättade för min syster att han tänker flytta tillbaka till Amerika i November. Jag menar, det var ju precis vad jag väntade mig.
Och det är det. 

Och sedan- homosexuallitet. Att jag stödjer homosexuallitet och att de ska få adoptera barn, det är nog faktiskt en av de bidragande faktorerna att jag kallar mig själv för socialdemokrat. Det är ingenting fel med att vara bög. Kanske är det så att människor jag känner väljer att avsäga sig bekantskapen med mig för att de inte håller med om mina åsikter, men ärligt talat- då får de göra det. En person jag älskar väldigt mycket är just homofob och jag tänkte länge och väl på hur jag skulle hantera den informationen och jag kom helt enkelt på att jag helt enkelt får undvika ämnet, att jag inte träffar och älskar honom för att prata om bögar. Det kanske verkar omoget att säga så, att helt enkelt välja inte prata om det. Men jag kan helt ärligt inte göra något annat. Varför? Jo, för att jag anser att homosexuallitet är vanlig kärlek, och kärlek är ingenting man ska stå i vägen för. Gör man det, då blir jag arg. Och att homosexuella kan vara väldigt motarbetade i dagens samhälle, det är något som gör mig ASFÖRBANNAD. Så ärligt talat, ja, det kanske är omoget, men det är så det är. Jag har ingen som helst förståelse för hur det kan vara fel med att vara bög. Det FINNS inte för mig, inte överhuvudtaget. Och därför blir jag så besviken när jag vet att någon jag älskar väljer att vara så otroligt trånsynt.

Tydligen så tar fler barn som växer upp i homosexuella familjer livet av sig. Ja, det är dåligt. Och det enda jag kan tänka på är att jag förstår dem. Hur lätt är det att ha två mammor eller två pappor som man 100% räknar som sina föräldrar? Det kan omöjligt vara lätt! Inte när det är så många som har fördomar eller tror att en homosexuell familj är sämre än en vanlig. Det kan inte vara lätt när man själv kanske blir kallad gay, eller att man blir utstött ur samhället bara för att ens föräldrar råkar vara ett samkönat par. Det gör mig så förbannad, så jag vet inte vad jag ska säga! Att människor helt enkelt VÅGAR presentera "fakta" utan att faktiskt titta på de orsaker som finns till det de undersöker. Att vägra samkönade par ett barn, att stöta ur ett barn ur samhället pågrund av att barnet har samkönade föräldrar, det är helt enkelt att ta den lätta vägen. Den dåliga vägen, den vägen som visar att man är en känslokall, hjärtlös person som inte har varken hjärna eller hjärta nog att förstå att en familj inte behöver ha en karl och en kvinna som föräldrar för att det ska vara en vanlig familj. Det är ingen hemlighet tycker jag, att homosexuella människor kan ha svårt att få jobb om de kommer ut. Och det är självklart att det påverkar en familjs ekonomi, vad är det människor förväntar sig?

OCH SEDAN. Barn som har ett samkönat par som föräldrar blir påverkade vad det gäller sexuell lägning. Ja, det är väl självklart! Och jag förstår för allt i världen inte varför det ska vara något som är så himla dåligt. Barn påverkas av sina föräldrar. Det är naturligt. Och eftersom att jag anser att homosexuallitet är naturligt, så ser jag inget fel i att barn med samkönade föräldrar växer upp och också kommer ut som homosexuella. 

Det är ärligt talat det här med att barn med samkönade föräldrar blir så utsatta som jag blir så förbannad över. De är inte annorluna jämfört med någon annan, de är helt vanliga barn. Och ärligt talat så tror jag att det är OTROLIGT mycket korruption när det gäller homosexuella människor, våldtäkter och könssjukdomar. Faktiskt. Den som inte håller med är välkommen att komma med 100% sann fakta. Och i sådana här fall är det 99% omöjligt att komma med 100% sann fakta skulle jag vilja påstå. 

Homofober är experter på att komma med sina "fakta" och argument till om varför homosexualitet är dåligt, men något de är otroligt dåliga på är ärligt talat att komma med sanningen bakom faktan och argumenten. Man kan inte göra en undersökning utan att komma med en anledning till dem. Inte i något sånt här när det gäller människors vanliga liv. Det är tragiskt. 


Det var inte meningen att det skulle bli ett sådant här långt inlägg, men det blev det. 

Så jag tänkte att jag kanske kan "avsluta" med något lite mer.. chill. Jag sitter hemma och hostar och har skrivit det här på ungefär en timme. Jag tror inte att jag har någon feber, men glöm och dröm att jag går till skolan imorgn. :P Jag ska nu lägga ut det här inlägget och ta en bild och föra över till Kik (ursäkta dåligt ordval) och se om jag får någon reaktion ifrån någon. För jag har bara unga, läckra människor i mina kontakter på Kik. <3 Yehbaby. 

Hejdå! Hoppas att du har läst allt. Och hoppas framför allt att du inte är förbannad, jag hoppas att du håller med om det jag skriver, och gör du inte det- då du får leva med det. 

Men jag hoppas verkligen inte att någon blir upprörd över det här. Särskilt ingen som jag känner. Jag vill inte skapa bråk, det är inte jag. Vill bara dela mina åsikter med omvärlden.

Homosexuallitet. Och fomofober.

Det är nattens ämne.
Rött för liv, och orange för läkande. Gult för solsken och grönt för natur. Blått för harmoni och lila för ande. Jag visste inte det innan, att flaggan betydde det. Men jag läste i aftonbladet idag att det betydde det, så ja. Och jag kom och tänka på hur jag uppfattar flaggan och dess färger och om jag är ensam om hur jag uppfattar den. Och så kom jag att tänka på homofober. HUR kan man välja att vara homofob? Att avsky någon bara för personen de älskar. 
Det är verkligen någonting som jag kallar för fegt. Det är så otroligt fegt att bara för att en man älskar en annan man eller att en kvinna älskar en annan kvinna, så ska man så att säga "stöta ur" dem ur samhället.

För mig, så är flaggan och dess färger inte bara ord, de är skyddsänglar för hur vissa människor lever. 

Rött- livet, det vi alla har och det som vi alla har gemensamt. Alla människor är olika, det är så det är och det är så det alltid kommer att vara. Jag tror att människor förändras. Att vi alla har en förmåga att kunna se våra brister och att vi kan rätta till dem, även om det är svårt. Livet, det är någon som vi alla själva måste välja vad vi vill göra utav det. Vi kan inte skylla på andras brister, för vi alla våra egna brister. Vissa människor har större brister än andra och vissa lider mer av sina brister än andra. Vissa människor råkar vara bögar eller lesbiska. "råkar". Jag använder det order bara för att det faktiskt inte är någonting som vi kan välja. Det bara är så, så ska man vara riktigt ärlig så "råkar" man ju inte vara bög eller lesbisk, utan det är bara ett naturligt mirakel. För att vi alla är olika och att vi klarar av att stå ut med glåpord och diverse andra jävliga saker och bara köra vårt eget race. Så för varje personen som är bög eller lesbisk och faktiskt kan komma ut med det, även om jag inte känner personen så blir jag så otroligt stolt. Men sen finns de ju de som inte vågar komma ut, och det är hemskt. Och jag anser personligen att de är alla homofobers fel. För det är ingenting fel med att vara bög, det är inte fel någonstans. Det är lika naturligt som att solen går upp på morgonen. 

Orange- läkande. Att när vi blir sjuka så kan vi faktiskt bli friska och att när vi är sårade så kan vi faktiskt komma över det. Och att vi blivit slagna eller när någon sagt saker om oss och för oss så hemskt så att man önskar att man aldrig funnits, då kan kan vara så stark att man kan gå vidare i livet. Det är läkande för mig. Eller när någon som faktiskt är bög har uttsatts för några av de värsta glåporden och som faktiskt kan stå på sig och stå för sin läggning och för vem man är. Det är för mig läkande. Av alla sorter. Läka, det är något som vi alla gjort och det är någon som vi alla kommer få fortsätta att göra. Visst är det förjävligt? Men det är bra! Det är väldigt bra, det ger en styrka. 

Gult- solsken. För mig är människors olikheter lika självklart som att solen lyser. Solen lyser inte alltid, men när den gör det och när den är som starkast, det är då jag är som stoltast över den värld vi lever i. Även med alla krig, med alla föroreningar och med alla hemska saker som har hänt, så finns vi människor som kan stå upp och säga "det här är jag". Take it or leave it. Det är jag så otroligt glad och tacksam över. Att för människor bryr sig helt enkelt inte om ifall någon tycker att man är dum i huvudet, utan fortsätter leva sitt liv såsom det fungerar för en själv. Och när människor lär sig att anpassa sig efter varandra och varandras olikheter, det är fantastiskt. Även om man är "rebell" och inte tycks passa in i samhället, så hittar man sin plats och lever så, eller när någon homosexuell kommer ut och faktiskt kan stå på sig och kanske kan bli accepterad på det sättet. 

Grönt- natur. För att alla människor borde vara naturliga. För att alla stereotyper suger och för att det fortfarande FINNS människor som vågar vara sig själva. Det är natur för mig, det är naturligt. Och det är naturligt att vara ledsen, att vara glad, att vara lycklig, och rädd. Känslor, det är naturligt. Och ingen känsla är rätt eller fel. För så är det bara, och det är fantastiskt.  

Blått- harmoni. För att vi alla ska kunna leva i harmoni, hur olika vi än är.

Lila- ande. För att vi alla ska kunna vara nöjda med vår egen ande och den vi är. Vi ska inte gå runt och avsky varken varandra eller oss själva. Det är fel! Vi ska älska oss själva och vi ska fira att vi ens finns idag, vi ska vara glad för varje dag i livet som vi har fått och hur fantastisk vi faktiskt kan göra våra egna liv och dagar. Vi ska inte gå runt och tro att vi är fel, att vi är tjocka, fula, dåliga eller att ingen vill ha oss. Visst, vi är alla är olika och såklart krockar det ju med saker. Som i kärlek, för att ta ett populärt exempel. Kärlek är svårt. Frustrerande, vi får inte alltid personen vi vill ha och om vi får den personen blir det kanske inte som vi har tänkt oss. Men om man väntar lite, om man står ut, så kan det hända att det blir såsom vi kanske tänkt oss. Det är det viktiga. 

Det är det jag vill säga med det här inlägget. Jag hoppas innerligt att du har tagit dig ända hit och läst hela inlägget. Lämna en kommentar, kära du. Säg vad du tycker. 

"Everything will be okay in the end. If it's not okay then it's not the end"- Paolo Coelho 
.. tror det är Paolo Coelho. 

Ursäkta om det är några stavfel eller fel i grammatik, jag orkar verkligen inte kolla igenom allting. 

 Cory Monteith- död.Wow. Vilken chock.   


Det är så otroligt synd när en så begåvad skådespelare som Cory lämnar vår planet. Nu är jag inte ett så värst jättestort fan av Glee, men Corys sångröst och hans roll i serien är verkligen något extra. Jag undrar lite vad Lea Michele och resten av Glee-gänget tycker och känner just nu. Jag tycker så otroligt synd om Lea, hennes älskade har precis dött när han bara var 31. Tänk, han hade inga barn och igen fru. Men han hade Lea. Och nu finns han inte längre. Jag har ju en pappa med cancer - en väldigt farlig form av cancer också - men jag tror att jag skulle kunna acceptera det faktum om pappa inte överlevde, jag tror att jag skulle kunna gå vidare på ett ganska bra sätt. Men för Lea. De älskade varandra, de ville vara med varandra. Herregud. Och nu är han död. Jag kan nästan inte fatta det. Mina tankar går till hans nära och kära idag. Men du som läser, tänk på en sak. Något jag har lärt mig är att en person inte försvinner ur ens liv förens man slutar tänka på personen. Man vänjer sig riktigt aldrig. Men man lär sig. Det har jag lärt mig, så sålänge vi fortsätter att minnas Cory så är han aldrig helt och hållet borta. 

Kl är 03:27 och jag ska precis gå och lägga mig. Och helt random så hittar jag att man kan godkänna kommentarer (eller något), det visste inte jag. Jag och teknik är ju inte världens bästa kombination, men i alla fall. Någon har läst min blogg! Wihio!